lars winnerbäck - vänner
Nu sitter han och sjunger igen;
skämt ur sin skrattande dvala.
Och du ber honom tystna igen,
och låta händerna tala.
Och han ler och förvandlas som pojkarna gör,
när inget finns att teatra inför.
Och han tror han är förälskad igen.
Det är så mycket i skallen.
Och han ringer och säger;
Det mörker Du ser gör att stjärnorna märks lite mer.
skämt ur sin skrattande dvala.
Och du ber honom tystna igen,
och låta händerna tala.
Och han ler och förvandlas som pojkarna gör,
när inget finns att teatra inför.
Och han tror han är förälskad igen.
Det är så mycket i skallen.
Och han ringer och säger;
Det mörker Du ser gör att stjärnorna märks lite mer.
Kommentarer
Trackback
